Ang Min Ångest!
Fick en Fråga av en läsare som undrade lite kring min Ångest och så.
Lite om Hur Jag kan känna det och om det är typ Panikångest.
Tänkte Berätta lite faktiskt om det, just eftersom att jag dels inte tycker att det är något man ska/bör skämmas över.
Det e ju liksom inte så att det e Ngt som är Självvalt Precis.
Och dels så Tror Jag att Om Man Hjälps åt att dela lite erfarenheter så kan man hjälpa o stötta Varandra.
Min Ångest har funits där i flera flera År egentligen, men det har gått i Perioder om man säger så.
På riktigt kom den fram ungefär 2002 då jag hade en ganska stor Livskris.
Det var Ungefär i den vevan som Jag träffade Jimmy.
Han Hjälpte Mig på ett sätt som jag inte ens tror att Han kan förstå.
Det blev Successivt Bättre .
År 2005 när jag Jobbade som mest och hade småbarn samtidigt så brakade jag ganska hårt in i Väggen.
Då kom den tilbaka som ett litet svart Brev på Posten.
Sen har det liksom fortsatt så genom åren trots både hjälp med medicinering och annan Hjälp med tex kurator samtal osv.
Så det e liksom inte så att Jag inte har tagit tag i det och fortfarande håller på meddet.
Det e ett evigt Kämpande bara.
Det elite det som mitt inlägg igår med " Panikknappen" handlade om, att det kan vara så jäkla lätt för andra att bara säga " skärp dig!" " Ryck upp dig nu" " ta dig i kragen" osv osv.
Har även hänt Mig såklart. ;)
Men när jag har Min åmgest så är det sällan nuförtiden som det e rena panikattacker, tack o lov.!!
Utan det e mer det generella med ökad Hjärtklappning, Svårt/tungt att andas, oros känsla i hela kroppen,
ibland yrsel o kallsvettning och ibland även att det kan kännas som att man är i en slags vakuumbubbla och har liksom bomull i huvudet typ.
jag har haft riktiga panikattacker oxå, men sist det hände var 2011 som var ett riktigt Helvetes år för mig på alla möjliga sätt o vis.
Det viktiga med ALL Ångest är egentligen att försöka tänka på att det är INTE farligt, man kommer INTE att bli galen eller dö.
Men det e såklart inte så lätt när man mår som sämst att tänka så.
Mycket av min hjälp har varit och är Hästarna och Stallet.
Speciellt då såklart Nora Lee.
Kanske just därför som Hon är så speciell för mig som Hon är. <3
I stallet har jag liksom Min Frizon.
Där släpps allt och all tid o rum liksom bara försvinner för stunden.
Låter sjukt jag vet men så är det verkligen.
Hästar och djur överlag har ju en helande effekt.
I början av 2012 då jag mådde ganska dåligt fortfarande så började jag ju på allvar att vara i stallet så mycket som jag är nu.
Jag märkte ju då att jag succesivt Mådde allt bättre o bättre.
Så mitt tips är väl även att man kan försöka att hitta något man tycker mycket om , om man nu inte redan har det vill säga.
Lite om Hur Jag kan känna det och om det är typ Panikångest.
Tänkte Berätta lite faktiskt om det, just eftersom att jag dels inte tycker att det är något man ska/bör skämmas över.
Det e ju liksom inte så att det e Ngt som är Självvalt Precis.
Och dels så Tror Jag att Om Man Hjälps åt att dela lite erfarenheter så kan man hjälpa o stötta Varandra.
Min Ångest har funits där i flera flera År egentligen, men det har gått i Perioder om man säger så.
På riktigt kom den fram ungefär 2002 då jag hade en ganska stor Livskris.
Det var Ungefär i den vevan som Jag träffade Jimmy.
Han Hjälpte Mig på ett sätt som jag inte ens tror att Han kan förstå.
Det blev Successivt Bättre .
År 2005 när jag Jobbade som mest och hade småbarn samtidigt så brakade jag ganska hårt in i Väggen.
Då kom den tilbaka som ett litet svart Brev på Posten.
Sen har det liksom fortsatt så genom åren trots både hjälp med medicinering och annan Hjälp med tex kurator samtal osv.
Så det e liksom inte så att Jag inte har tagit tag i det och fortfarande håller på meddet.
Det e ett evigt Kämpande bara.
Det elite det som mitt inlägg igår med " Panikknappen" handlade om, att det kan vara så jäkla lätt för andra att bara säga " skärp dig!" " Ryck upp dig nu" " ta dig i kragen" osv osv.
Har även hänt Mig såklart. ;)
Men när jag har Min åmgest så är det sällan nuförtiden som det e rena panikattacker, tack o lov.!!
Utan det e mer det generella med ökad Hjärtklappning, Svårt/tungt att andas, oros känsla i hela kroppen,
ibland yrsel o kallsvettning och ibland även att det kan kännas som att man är i en slags vakuumbubbla och har liksom bomull i huvudet typ.
jag har haft riktiga panikattacker oxå, men sist det hände var 2011 som var ett riktigt Helvetes år för mig på alla möjliga sätt o vis.
Det viktiga med ALL Ångest är egentligen att försöka tänka på att det är INTE farligt, man kommer INTE att bli galen eller dö.
Men det e såklart inte så lätt när man mår som sämst att tänka så.
Mycket av min hjälp har varit och är Hästarna och Stallet.
Speciellt då såklart Nora Lee.
Kanske just därför som Hon är så speciell för mig som Hon är. <3
I stallet har jag liksom Min Frizon.
Där släpps allt och all tid o rum liksom bara försvinner för stunden.
Låter sjukt jag vet men så är det verkligen.
Hästar och djur överlag har ju en helande effekt.
I början av 2012 då jag mådde ganska dåligt fortfarande så började jag ju på allvar att vara i stallet så mycket som jag är nu.
Jag märkte ju då att jag succesivt Mådde allt bättre o bättre.
Så mitt tips är väl även att man kan försöka att hitta något man tycker mycket om , om man nu inte redan har det vill säga.
skriven
Bra skrivet! Modigt av en vuxen att vara så öppen med det. De flesta verkar mest försöka bortförklara och gömma det :/