Häst Folk
Tänkte ta upp en sak som kan vara provocerande för många.
Det finns olika slags Människor inom Hästvärlden.
Det finns Hästfolk och så finns det " Folk med Hästar" ....
Äkta Hästfolk i Mina ögon sett i alla fall är Människor som ALLTID sätter sin Häst före sitt eget Ego &
Välbefinnande.
En Människa som inte ger upp sin Häst för lite motgångar tex.
Jag har hört talas om Människor som faktiskt börjar tycka illa om sin häst bara för att det inte längre går så
bra på Tävlingar tex, för att Hästen i deras ögon inte presterar det som är förväntat.
Jag håller ju till Mycket på en ridskola och det man märker tydligt där är att det finns människor som endast vill ha de "bästa hästarna" på klubbtävlingarna tex.
Endast för att plocka en placering & en rosett.
Det är helt enkelt viktigare att bli placerad än att få äran att genomföra en tävling med sin favvo häst.
Sen finns det en skara männsikor som verkligen kämpar.
Som tävling efter tävling kämpar med de lite mer svårare och omöjliga hästarna.
ja. de får smaka grus och ja de får lite blåmärken kanske och det hör kanske mer till vanligheterna att de blir utanför rosett och placering.
De männsikorna har mycket mer respekt i mina ögon faktiskt.
För rätt som det är bara händer det och det rasslar till, de blir kanske placerade, de har kanske uppnått ett nytt
personligt mål med just den hästen.
För många kan det vara att bara ta sig runt en bana eller att bara komma ihåg ett dressyrprogram och få hästen med på noterna.
Det finns även bortskämda snorungar inom hästvärlden som får allt de pekar på och när de då tvingas
ta motgångar så vill de bara ge upp för då är det inte så roligt längre helt plötsligt....
Man märker tyvärr även av att det för många inom hästvärlden är så förbaskat viktigt att bara få RIDA.
Det här med omsorg och skötsel glöms liksom bara bort och hamnar helt i skymundan.
Det ser man så jäkla ofta, människor som helt glömmer bort sin tidigare favorit för att de växt ur den eller av någon anledning inte kan/får rida den längre.
Det finns ju så mycket annat man kan göra med en häst, och ärligt talat så tror jag tvärtom vad många tycker ,
att det starkaste bandet till en häst skapas i umgänget på marken. När man kelar, sköter om och
bara umgås med Hästen helt enkelt.
Sen e allt det där andra bara en bonus.
Nu är detta bara mina egna åsikter o tankar och betyder absolut inte att de är rätt.
Men jag är den typen av människa som tycker att det är viktigare med att skapa ett band med hsäten på riktigt, på marken.
Jag ÄLSKAR allt pyssel kring hästar.
Ridningen för mig är egentligen bara en rolig bonus man i bästa fall
får med på köpet.
Jag ska inte glorifiera mig som ett helgon för det är jag inte, men jag har som tidigare nämnts tagit hand om min sköthäst vid ett flertal tillfällen när det varit "tråkigt" och helt enkelt bara funnits där för Henne.
I somras när hon hade boxvila så innebar det först att bara så ocj hålla henne sällskap, borsta o mysa lite med henne i några timmar.
Sen blev det att sitta och vakta henne i några timmar om dagen när hon var i paddocken så att hon inte skulle
rulla sig.
Jag har promenerat med henne , longerat henne och helt enkelt bara funnits där.
Likadant har det varit med mIn medryttarhäst. Han har varit senskadad sedan ca 7 Månader tillbaka.
Jag har ca 2 dagar i veckan den första tiden skrittat o endast promenerat. Det har verkligen inte varit någon
" riktig" ridning somman utveckklas av personligen utan det har handlat om Hans bästa.
Vissa medryttare hade kanske tyckt att det inte hade varit lönt eller att det hade varit tråkigt
att ta hand om en sjuk skadad gammal häst.
Men ärligt talat. Varför ska man bara vara med om det Roliga?
Vad har jag fått för detta?
Gör det mig till en bättre männsika än en som bara vill rida?
Absolut Inte!
Men...
Jag har fått något som många av de männsikorna kanske missar- Ett otroligt starkt Band med en annan Individ.
Och det mina vänner är i alla fall för Mig det Viktigaste i Längden.
The love for a horse is just as complicated as the love for another human being…if you never love a horse, you will never understand....
Det finns olika slags Människor inom Hästvärlden.
Det finns Hästfolk och så finns det " Folk med Hästar" ....
Äkta Hästfolk i Mina ögon sett i alla fall är Människor som ALLTID sätter sin Häst före sitt eget Ego &
Välbefinnande.
En Människa som inte ger upp sin Häst för lite motgångar tex.
Jag har hört talas om Människor som faktiskt börjar tycka illa om sin häst bara för att det inte längre går så
bra på Tävlingar tex, för att Hästen i deras ögon inte presterar det som är förväntat.
Jag håller ju till Mycket på en ridskola och det man märker tydligt där är att det finns människor som endast vill ha de "bästa hästarna" på klubbtävlingarna tex.
Endast för att plocka en placering & en rosett.
Det är helt enkelt viktigare att bli placerad än att få äran att genomföra en tävling med sin favvo häst.
Sen finns det en skara männsikor som verkligen kämpar.
Som tävling efter tävling kämpar med de lite mer svårare och omöjliga hästarna.
ja. de får smaka grus och ja de får lite blåmärken kanske och det hör kanske mer till vanligheterna att de blir utanför rosett och placering.
De männsikorna har mycket mer respekt i mina ögon faktiskt.
För rätt som det är bara händer det och det rasslar till, de blir kanske placerade, de har kanske uppnått ett nytt
personligt mål med just den hästen.
För många kan det vara att bara ta sig runt en bana eller att bara komma ihåg ett dressyrprogram och få hästen med på noterna.
Det finns även bortskämda snorungar inom hästvärlden som får allt de pekar på och när de då tvingas
ta motgångar så vill de bara ge upp för då är det inte så roligt längre helt plötsligt....
Man märker tyvärr även av att det för många inom hästvärlden är så förbaskat viktigt att bara få RIDA.
Det här med omsorg och skötsel glöms liksom bara bort och hamnar helt i skymundan.
Det ser man så jäkla ofta, människor som helt glömmer bort sin tidigare favorit för att de växt ur den eller av någon anledning inte kan/får rida den längre.
Det finns ju så mycket annat man kan göra med en häst, och ärligt talat så tror jag tvärtom vad många tycker ,
att det starkaste bandet till en häst skapas i umgänget på marken. När man kelar, sköter om och
bara umgås med Hästen helt enkelt.
Sen e allt det där andra bara en bonus.
Nu är detta bara mina egna åsikter o tankar och betyder absolut inte att de är rätt.
Men jag är den typen av människa som tycker att det är viktigare med att skapa ett band med hsäten på riktigt, på marken.
Jag ÄLSKAR allt pyssel kring hästar.
Ridningen för mig är egentligen bara en rolig bonus man i bästa fall
får med på köpet.
Jag ska inte glorifiera mig som ett helgon för det är jag inte, men jag har som tidigare nämnts tagit hand om min sköthäst vid ett flertal tillfällen när det varit "tråkigt" och helt enkelt bara funnits där för Henne.
I somras när hon hade boxvila så innebar det först att bara så ocj hålla henne sällskap, borsta o mysa lite med henne i några timmar.
Sen blev det att sitta och vakta henne i några timmar om dagen när hon var i paddocken så att hon inte skulle
rulla sig.
Jag har promenerat med henne , longerat henne och helt enkelt bara funnits där.
Likadant har det varit med mIn medryttarhäst. Han har varit senskadad sedan ca 7 Månader tillbaka.
Jag har ca 2 dagar i veckan den första tiden skrittat o endast promenerat. Det har verkligen inte varit någon
" riktig" ridning somman utveckklas av personligen utan det har handlat om Hans bästa.
Vissa medryttare hade kanske tyckt att det inte hade varit lönt eller att det hade varit tråkigt
att ta hand om en sjuk skadad gammal häst.
Men ärligt talat. Varför ska man bara vara med om det Roliga?
Vad har jag fått för detta?
Gör det mig till en bättre männsika än en som bara vill rida?
Absolut Inte!
Men...
Jag har fått något som många av de männsikorna kanske missar- Ett otroligt starkt Band med en annan Individ.
Och det mina vänner är i alla fall för Mig det Viktigaste i Längden.
The love for a horse is just as complicated as the love for another human being…if you never love a horse, you will never understand....